Ljud och oljud

Jag har hamnat i småbarnsfällan. Och då menar jag inte att jag är diskriminerad och har lägre lön än min man. Även om det sista stämmer. Nej, jag har blivit en tråkmåms som hellre njuter av tystnaden än lyssnar på musik. Vart tog den kaxiga hårdrockaren vägen?

"Ja, men det är ju så skönt när det äntligen är tyst". Så har det låtit i många år nu. Kanske det faktum att jag har fyra barn med flera års mellanrum har bidragit till detta. Jag menar, andra får två-tre ungar ganska tätt och sedan är de på banan igen. Party all night long. Jag har dragit ut på mina småbarnsår väääldigt länge. Småbarn som nu är/börjar bli tonåringar. Faktum är att en bekant skadeglatt räknat ut att jag kommer att ha tonåringar 18 år i sträck. Tack för den informationen.

Nåväl, nu när lilleman är på sitt nionde år (och en stor hårdrocksfan för övrigt) har jag börjat återerövra musiken i mitt liv. Lyssnandet alltså. För galandet har jag själv stått för genom ett ständigt medlemskap i föräldrakören på skolan. Ja ni hör, föräldrakör. Så klart. Vad annars? Skolans eminente musiklärare som tar sig an oss föräldrar en timme i veckan. Han är en sann hjälte, den mannen.

Bandit 106,3 heter således min nya kompis. Tack vare att jag nu kör bil en hel del i jobbet har jag tid och lust att lyssna. Även hemma faktiskt. Speciellt på fredagkvällar i köket, ihop med matlagning och rödvin. Tonårssonen hejar på för fullt eftersom han också gillar den typen av musik. Yes, vi har sååå bra relation. En blandning av gammalt och nytt, massor av bra musik. Men, måste programledarna(heter det ens så i radio) vara så ungdomligt coola, undrar tanten?

Rock on.