Sorg

Idag dog världens bästa dagmamma. Trots att det nu är flera år sedan den yngste sonen lämnade hennes trygga vrå för att börja skolan känns det ordentligt tungt. Alla barnen har gått hos henne i olika omgångar och med tanke på att den äldsta just fyllt 21 har vi haft en lång relation.

Jag glömmer t.ex. aldrig hur det värmde i mammahjärtat när man lämnade barnen på morgonen och det redan vid den tidiga timmen doftade från något långkok i köket. Tänkte ofta att de hade tur som fick "riktig" mat där när det var mest halvfabrikat hemma.

Jag glömmer inte heller hur hon lät barnen hjälpa till att påta i trädgården och hur hon berättade för en förskräckt mamma att det bodde en orm i komposten. Barnen, å andra sidan, var överförtjusta. Vilken lycka!

Inte heller glömmer jag alla de gånger jag hämtade mina lekande barn i snödrivan som plogbilen plogat upp vid hennes hus. Tänk att få åka kana där, om och om igen.

Eller hur hon visade dem bäcken intill huset (jag var i hemlighet lite orolig att någon skulle smita dit vid ett obevakat tillfälle). Men vilken fantastisk lekplats under hennes överinseende!

När äldsta dottern tog studenten för ett par år sedan dök det upp en blombukett med en hälsning från hennes gamla dagmamma.

Det kommer inte mina andra barn att få.

För hon finns inte längre ibland oss.

*saknar*