Jag känner mig oftast någorlunda nöjd med tillvaron. Tycker att vi har en okej familjesituation. Visst smälls lite hårt i dörrarna ibland. Visst försover sig tonårssonen och kommer för sent till skolan ibland. Vi glömmer att hjälpa till med läxor, vi hinner inte alltid med tvätten. Stryka hinner vi aldrig. Jag är medveten om att vi har svårt att räcka till för alla våra barn men vill ändå tro att vi lyckas någorlunda bra. Någorlunda. Jag kan leva med det för det mesta. Man gör så gott man kan liksom. Familjen Någorlunda.
Som motvikt till vår familj finns det gott om Perfekta Familjer. Kärnfamiljer bestående av pappa, mamma och de välartade (två, max tre) barnen. Barn som alltid tackar för maten, gör läxor och har pedantiskt städade rum. Dessutom har de högsta betyg i allt, är framgångsrika i idrott och slipper finnar och tandställning. För det mesta kan jag leva med det också. Ta dem med en nypa salt. För det vet väl alla, att framgångsrika människor är olyckliga innerst inne?
Ibland är det dock svårt att hålla frustrationen på avstånd. Otillräckligheten gör sig påmind. Bottnar säkert i något traumatiskt barndomsminne som jag begravt för alltid. Men, som tur är har jag faktiskt små ljuva stunder av hämnd. Dessa guldkantade tillfällen då vår familj kommit ihåg gympasäcken, matsäcken eller föräldramötet. Då njuter jag i smyg. Ler inombords och gnuggar händerna.
Så nu vet ni. Jag är en hemsk, missunsam människa. Men kanske ganska mänsklig. I alla fall Någorlunda.
Hälsouppdatering
7 år sedan
