Klicka hem en lugg

För den som redan har allt kan jag tipsa om att man nu kan köpa en lugg på nätet.

Den är avsedd för tjejer som lätt vill kunna förändra sin frisyr. Det tycker jag är lite väl inskränkt. Jag kan i alla fall tänka mig flera användningsområden, till exempel skulle även män kunna ha nytta av den. För mannen där hårfästet börjar krypa uppåt kan lösningen vara en hemklickbar lugg. Kanske skulle den även kunna fungera som tupé light? Tja, vad vet jag.

Själv skulle jag tycka det var lite konstigt att komma till jobbet med olika lugglängd varje dag. För att inte tala om hur förvirrade mina kollegor skulle bli. Men jag är förmodligen gammalmodig (och förutsätter tydligen att mina kollegor också är det) och inte så öppen för nya utmaningar, särskilt inte i form av hemklickbara luggar.

Men det kunde i och för sig vara praktiskt att äga en hemklickad lugg de där gångerna man varit hos frisören och blivit av med mer hår än vad man planerat. Att blött hår drar upp sig när det torkar borde faktiskt vara lektion nummer ett på frisörskolan. Det är verkligen en brist i utbildningen idag kan jag intyga. Kanske kunde salongerna, som en välvillig gest, satsa på att dela ut luggar till missnöjda kunder? För det är ju onekligen svårt att lägga tillbaks bortklippt hår på annat sätt. Det skulle ju även ge kunden möjlighet att använda luggen i nacken vid behov, som extra bonus.

Kan ni komma på fler användningsområden?

Själv känner jag mig lite luggsliten.

Häxan Surtant och kösystemet

Nyligen skulle jag på en undersökning i den offentliga sjukvården. Framme vid kassan rådde stor förvirring kring kö-systemet. Ett antal lappar fanns uppsatta som troligen var avsedda att förklara hur man skulle uppföra sig. Tyvärr bidrog dessa enbart till större förvirring för oss stackars patienter. Det kan ju kanske till viss del förklaras av att de var placerade efter kassan.

Tanken var tydligen, förstod jag senare, att man först skulle välja nummerlapp beroende på vilken typ av undersökning man skulle göra. Smidigt. Stor sekretess. Nu var det inte så känsliga saker men ändå. Föreställ er hur det skulle se ut på gyn till exempel med detta system:

"för herpes genitalis, var god tag rosa lapp"
"för dagen efter piller, var god tag grön lapp"
"för oregelbundna blödningar, var god tag gul lapp"
"för illaluktande flytningar, vad god tag blå lapp"

Eller hur.

Lapparna var således placerade så att man var tvungen att gå förbi kassan för att se dem, bra tänkt där! Naturligtvis resulterade det i att alla som kom totalt missade lapparna och i stället snällt ställde sig i kön, för så gör vi ju i Sverige.

Väl framme vid kassan möttes jag sedan av den där typen av person som jobbat alldels för länge på samma jobb. Ni vet, den där bittra personen som helt lyckas ignorera att man står där och ler lite osäkert för att få ögonkontakt. Hon trycker helt sonika fram nästa nummer utan att ägna dig en blick.

Snäll som man är retirerar man och drar sig mot nummerlapparna. För under tiden i kön har man ändå lyckats uppfatta att det pågår något och nu har poletten trillat ner, att det ska vara nummerlappar här. Okej då. Jag letar reda på automaten och väljer en lapp för mitt syfte. Då läser jag vidare på lappen.

"var god sitt ned i väntrummet längre bort i korridoren så syns ditt nummer på displayen när det blir din tur"

Då anar jag plötsligt ett visst motstånd inom mig. Jag känner att jag inte vill sätta mig i ett rum längre bort i korridoren. Jag var ju nyss först i kön! Köbeteende är vår tids revirtänkande tydligen. Jag inser att jag måste stanna kvar nära luckan och bevaka min plats, något annat vore otänkbart. Tydligen är detta inbyggt i människan för alla andra verkar känna likadant. Således är vi en liten klunga människor, nej patienter menar jag förstås, som står och häckar vid kassan medan vi kastar misstänksamma blickar på varandra, beredda att sticka fram en vass armbåge om det skulle behövas.

Häxan Surtant ägnar oss fortfarande inte en blick. Nästa gång det blir min tur närmar jag mig ödmjukt leende luckan. Ni vet, man tassar så där försiktigt på tå som man gör när man har en surtant framför sig. Ungefär som när man vill reklamera en vara som inte hållit måttet och man bemödar sig om att vara extra trevlig eftersom man allt som oftast är utlämnad åt personalens godtycke, trots reklamationsrätten.

Häxan Surtant tittar fortfarande inte på mig när hon ber om min legitimation. Men hallå??? Varför ber du om legitmationen över huvud taget om du ändå inte tänker titta på mig, får jag lust att fråga. Men jag tiger snällt. För jag är väluppfostrad och vet hur man uppför sig. Jag betalar och sätter mig snällt på anvisad plats. Nu har jag tydligen inte längre några problem med att sitta längre bort i korridoren, konstigt nog.

Men det gnager lite i magen. Det är andra gången på kort tid som jag besöker sjukvården och får ett bemötande som lämnar mig med en känsla av utsatthet. Och då är jag ändå van vid miljön, har tidigare jobbat på sjukhus i många år. Tänker på alla dem som ska på en obehaglig undersökning eller som oroligt väntar på provsvar. Hur ska detta inte kännas för dem?

Fy fan.

Byt jobb människa!

Och se för fan till att flytta fram kölapparna framför kassan!

Våffeldagen

Två sådana här fina våfflor åt jag till middag idag. Till efterrätt blev det en halv "vanlig" våffla med sylt och ett tunt lager vispgrädde. Försöker verkligen bli av med sötbegäret men lyckas inte helt. Tyckte jag gjorde en ok prioritering med våfflorna i alla fall.

Efter maten spelade jag innebandy i en timme. Alla som någon gång provat denna sport vet att det inte finns mycket som är jobbigare (rätta mig gärna). Jag fick håll två gånger, vilket i och för sig säger en hel del om min kondition. Andra kanske tycker det är piece of cake att rusa som en idiot efter en boll i en timme. Men för den borne latmasken var detta ett riktigt framsteg. Klappa mig gärna på axeln.

Down Memory Lane

Har varit på besök hos Osloskånskan (måste verkligen lära mig hur man gör länkar...någon???) och hon ledde mig osökt in mig på Memory Lane:

När min äldste son var liten var det väldigt populärt med reklam för allehanda bindor och trosskydd som illustrerades med blå mens. Ja, ni kommer väl ihåg? En gång frågade jag honom om han visste vad det var för något som visades på teven. Sonen tittar på mig som om jag vore helkorkad:

-ja men det är ju såna där man stoppar i skorna.

Självklart.

Sulor.

Ps! Mobba honom inte nu!

Läxor med dambesök

Det skrattas väldigt mycket från tonårssonens rum, där han och tjejen läser läxor.Undrar vad som är så kul?

Eller...jaha...ni tror inte att de läser läxor?

Okej, jag fattar. Jag är grundlurad. Tur att ni finns.




Men nåt roligt står det väl i de där böckerna i alla fall?!

Kvalitetstid

Kvalitetstid har fått ny innebörd. Nu är det när barnen har pingisträning och jag får en hel lyxig timme med lill-sävgerskan. Vi sitter där på en bänk och avhandlar livet i stort och smått under en timmes tid på fredagkvällen. Männen är hemma och lagar mat. Bra ordnat, eller hur?

Vissa störningsmoment får man dock räkna med:
-mamma, jag har ont i magen
-mamma, jag vill inte spela med den där killen, han gör fel
-mamma, jag orkar inte mer, jag vill vila
-mamma, mamma, mamma.....

Besvärliga barn. Ser de inte att vi är upptagna. Vi har en endaste timme i veckan. Hur många timmar har inte de ihop med sina kompisar? Inte är vi där och avbryter då heller?

Trots dessa små störningar som vi hanterar med ett moderligt leende, en klapp på huvudet och små uppmuntrande tillrop lyckas vi faktiskt avhandla en hel del. Kvinnor kan verkligen. Simultankapaciteten är på topp.

På en timme lyckas vi gå igenom: sjukdomsstatus, skolstatus, jobbstatus, grannstatus, byggstatus och diverse annat trots de små incidenterna med barnen. Dessutom hinner vi med lite studie- och yrkesvägledning.

Inte illa pinkat om man betänker att vi är två Familjer Någorlunda med ganska många personer att avhandla.

Förresten, är egentligen två Familjer Någorlunda lika med en Familj Annorlunda?

Latmasken

Idag skulle jag ha spelat innebandy. Det blev inte så. Jag blev fast på en "Vårsalong" som är ett finare namn för ett öppet hus i skolan. Barnen uppträdde, visade upp sina fina alster de gjort under terminen samt krängde fikabröd för att få pengar till klassresan.

Alltså, kan man inte bara betala direkt och slippa fika tills det sprutar ur öronen för att de små liven ska få komma någon vart? Nej,usch det är ju absolut inte politiskt korrekt av mig att ens tänka tanken. Det beror ju bara på att jag har så dålig karaktär och inte kan avstå sötsakerna. Jag håller alltså låg profil och fikar på. Förresten hade de bakat jättemycket och det var jättegott!

I alla fall så drog tillställningen ut på tiden vilket medförde att jag missade innebandyn. Vad gör man inte för sina barn? Så klart man ställer upp. Så i stället för att motionera och bränna kalorier satt jag stilla på en stol och mofsade i mig kalorier. Som jag dessutom betalade för. Hur dum får man vara? Och vet ni vad det värsta är...*viskar*... jag sinkade nog hemfärden bara lite, lite grann så att jag inte skulle hinna...

Latmasken bor i mig om någon undrar var den är! Är annars i mer behov av en binnikemask, lite tillfälligt bara.

Ps! Till mitt försvar får väl tilläggas att jag haft en intensiv dag på jobbet vilket även inkluderade en mässa och lång resväg.

Vid närmare eftertanke är det väl det som kallas en dålig ursäkt?

Hundkiss

Min hund kan stå på händer och kissa.
Av någon anledning är det väldigt viktigt för hundar att kissa på andra hundars kiss. Den som har kissat överst har makten i grannskapet. Så är det.
Om man då är en liten Chihuahua/Bischon Frisé- blandis och det är väldigt höga snövallar ute, innebär det att man som hund måste klättra upp i snövallarna om man vill kissa ovanpå de stora hundarnas kiss. Min hund har löst det på annat sätt. Hon ställer sig helt enkelt på händer och kissar uppåt.
Så begåvat.
Matte är så stolt.

Ett annorlunda inlägg

Detta är ett annorlunda inlägg. Mer personligt. I skrivande stund vet jag inte ens om jag någonsin kommer att publicera det. Detta av hänsyn till personerna i mitt liv. Jag kommer inte heller att länka det till Facebook, som jag annars gör. Ni som trots allt hittar hit ändå ser det. Så får det nog bli.

När ens barn drabbas av något råder det ingen tvekan om att man som förälder gladeligen skulle byta plats med barnet. Att ta olyckan, sjukdomen eller till och med döden, för att barnet ska få vara friskt och leva sitt liv. Som förälder värderar man sitt barns lycka framför sin egen, utan reservationer. Det är ganska fascinerande egentligen. Det måste ju vara den ultimata, villkorslösa kärleken. Ja, så är det förstås. Naturens eget fantastiska sätt att säkra sin överlevnad. Skulle vi hamna i en situation där vi faktiskt kan välja, väljer vi att låta den starkaste överleva, den som är yngst och har livet framför sig.

Därför är det överjävligt att man faktiskt inte kan byta plats med sitt barn. Att man inte kan idka byteshandel med...ja, med vem egentligen? Ödet? Djävulen? Livet sjävt? Jag vill ju bära detta, i stället för mitt barn!

Man kan lätt göra antagandet att min klagan handlar om liv eller död. Så är det inte. Ni som känner mig vet, ni andra får fortsätta undra. Det handlar inte om liv och död, tack och lov. Men det handlar i alla fall om att inte kunna leva det liv man är van vid och om att inte till fullo kunna välja hur man vill leva resten av sitt liv. Att bli begränsad i en tillvaro som man tagit för given. Att hitta ett nytt förhållningssätt till livet. Så är det.

Och jag tror att det är väldigt sant, det man säger om att det finns grader i helvetet. Om man jämför med Fashing (här skulle jag lägga en länk om jag visste hur man gjorde, ni får nöja er med att kolla lite till höger så hittar ni hans blogg) är vi knappt ens i närheten av helvetet. Så kanske är det förmätet av mig att klaga? Jo, så är det nog förvisso.

Men med oron hos den som inte vet hur detta ska sluta, hur det ska te sig nästa gång eller hur det ska komma att påverka huvudpersonens liv har vi ökat temperaturen något i vårt privata helvete.

Fan, varför kan jag inte bara få byta?

Lagen om alltings jävlighet, del 5

Det är nästan lite otäckt när man dokumenterar sina upplevelser. Plötsligt upptäcker man att vardagens små missöden är fler än man tror. Det blir så väldigt konkret i text. Vid det här laget känns det som om denna blogg skulle kunna heta "Lagen om alltings jävlighet" då det tycks vara ett återkommande tema i vår familj. Följande utspelade sig i går kväll:

Fredag kväll innebär pingisträning för Celine och Linus. Detta medför alltid ett visst stresspåslag, då träningen startar redan 18.15. Med tanke på att man ska hinna hem från jobb (som slutar 17) handlar det oftast om att kasta in dataväskan, rycka åt sig pingsattiraljerna samt två barn och åka iväg. Till saken hör att barnens Kungsängen-kusiner också spelar varför vi alla ser det som ett perfekt tillfälle att inta fredagsmiddag tillsammans efter pingisen. Så långt, allt väl och det är naturligtvis jättetrevligt när vi väl har landat där. Från vår familj brukar det vara jag, Lasse, Celine och Linus som kommer. Samt hunden Nelly, som älskar sina "kusiner", lika mycket som de älskar henne tillbaks. Om man kommer ihåg att ta med henne alltså.

I den stress som rådde igår var vi så otroligt nöjda att alla kom med och iväg, fortfarande sams (!) att det inte var förrän när vi kom till Kungsängen som någon kom på att vi glömt ta med den stackars hunden. Inte för att det är världens undergång, hon klarar sig själv i några timmar, men ack vilket dåligt samvete vi fick. Hur som helst hade hon ju behövt få komma ut och göra sina behov innan vi åkte. Stackars :-(

Som tur var hade inte Nathalie åkt iväg ännu. Hon skulle till Tessan i Vallentuna men ungdomarna har ju inte riktigt samma tider för social gemenskap som vi andra har så vi visste att hon var kvar hemma. Jag skickade då ett sms till henne med uppmaningen att gå ut med vovven innan hon åkte iväg. Kvällen var räddad och det dåliga samvetet dövat.

Efter en stund kom ett sms tillbaks med texten:
"hon har redan kissat på hallgolvet".
Ja, ja, inte mycket att göra. Skrev tillbaks:
"ok, men gå ut med henne i alla fall innan du åker".

Det går någon timme till, sedan kommer ett nytt sms:
"det var nog inte Nelly som kissat, det droppar från taket i hallen".

Underbart. Vi ska flytta inom några månader och nu måste vi fixa ett läckande tak. Lagen om alltings jävlighet.

Det stora frågan som jag brottas med nu är: om vi inte glömt hunden, hade taket börjat läcka då?

Ps! När jag säger "vi" menar jag förstås min kära man ;-)

Lagen om alltings jävlighet, del 4

Skulle också kunna vara när man har ett viktigt kundmöte i stan kl. 8.30 en tisdagsmorgon och man åker hemifrån redan kl. 7.00 bara för att vara på den säkra sidan. Man ska bara tanka på vägen och det tar ju max fem minuter. Vid macken försöker man stoppa i kortet i automaten som vägrar att ta emot det, då det verkar ha fastnat ett annat kort där inne. "Var god ta ut kort". Vaddå "ta ut"? Jag försöker ju för f-n stoppa i kortet, idiotmaskin. Provar igen. "Var god ta ut kort". Okej, jag fattar, det är en SÅN dag. En dag när allt ska jävlas med mig.

Nåväl, så lätt blir jag inte stressad. Ha! Det finns ju faktiskt en automat till, precis bredvid. In i bilen, kör ett varv till den andra automaten (heter det automat förresten??). In med kortet, visst det fungerar ju. In med bensinslangen i bilen och...dropp, dropp, dropp...fyra kronor fattigare och det kommer ingen mer bensin. Nu börjar mitt hårt prövade tålamod svikta men jag vet ju att saker och ting brukar ordna sig om jag inte hetsar upp mig så jag tar ett djupt andetag och börjar om proceduren med kortet, som återigen fungerar och...dropp, dropp, dropp...fyra kronor till. DET ÄR INTE SANT! Nu har jag lyckats spendera 15 av mina dyrbara morgonminuter utan att få någon bensin och jag kan verkligen inte åka till stan utan att tanka först.

Kastar mig in i bilen och under högljutt svärande (förlåt mamma) drar jag iväg till nästa mack. Tankar bilen utan missöden och jag är äntligen på väg, 25 minuter försenad. Gör ett snabbt överslag och räknar ut att jag borde hinnna, trots allt. Det är då jag sätter på radion:

"en lastbil och en personbil har sammanstött vid Järva Krog så det kan vara lite trögt att ta sig förbi, räkna med köer där".

Självklart.

Vad annars?


Ps! Jag hann!

Semester

Jag har haft semester. Nu behöver jag semester igen för att vila upp mig. Kan man sätta det i system tro?

Godis!

Det går åt Någorlunda mycket godis i Familjen Någorlunda för att hålla alla nöjda under en tre timmars bilresa till Dalarna. Det vet jag av erfarenhet. Kvällen innan avfärd plockade jag därför ihop en påse i den lokala närbutiken. Påsen kostade 113 kronor. Bara. Okej, jag kanske var lite, lite hungrig när jag handlade, men i alla fall. Det går åt en hel del till sex personer. Dessutom får det ju gärna bli lite över ifall det blir bistra tider. Hellre för mycket än för lite, liksom. Men man kan ju inte låta bli att undra hur kassörskan tänkte...

-ska hon trycka i sig allt det där själv?
-hon borde verkligen inte äta så mycket godis
-hon måste ha ätstörningar

osv,osv

Proffsig som hon var visade hon dock inte med en min vad hon tänkte om mitt godisköp. Det tackar jag för. Fast egentligen hade det varit skönt att få basunera ut i kön:

-nej, nej det är inte jag som ska ha det själv, det är till hela familjen. Och vi är en stooor familj!

Faktum är att varje gång det ska inhandlas lördagsgodis eller "färdkost" tycker jag att det är otroligt pinsamt att vi handlar så mycket. Då är jag väldigt glad att vi är Familjen Någorlunda och inte Familjen Annorlunda.

STORA BOKSTÄVER

Det är svårt för den lilla människan att hävda sin rätt gentemot stora bokstäver:

CSN, FK, AF, SL....

Stora bokstäver äger.

Tydligen.