Idag köpte jag ett trepack tändare. Vi har gjort slut på alla tändstickor för länge, länge sedan (bister vinter i år) och det har visat sig vara stört omöjligt att komma ihåg att köpa nya. Under tiden har maken använt sig av något slags gastub som man ska trycka på så pyser och fräser det alldeles förskräckligt och har man tur så blir det eld. Denna tub används dock inte enbart för att tända i kaminen, utan även för att tända värmeljusen på fredagskvällen. Maken går omkring och hummar om vilket bra köp tuben var och hur praktisk den är. Mmm, jättepraktisk. Det är ungefär som om jag skulle blåsa ut ett ljus med en brandsläckare. Ni hajjar va? Jag vägrar att röra eländet.
Idag fick jag då, som av en händelse, syn på ett trepack tändare då jag stod vid kassan i ett stort varuhus. Yes, tänkte jag, nu är glömma-tändsticks-förbannelsen bruten. Skit samma om det är tändare, det funkar ju precis lika bra, även om det inte doftar lika gott när man tänder ljus. Gillar ju annars svaveldoften skarpt. Nu slipper jag i alla fall be om hjälp varje gång jag vill tända värmeljus. Det känns liksom inte riktigt bra att vara en modern kvinna och inte kunna tända ljus själv. Nöjd med min rådighet packade jag ner tändarna och åkte hem.
För en liten stund sedan skulle jag lägga in tändarna i skåpet. Jag vände på förpackningen för att se om jag kunde hitta någon öppning i den barnsäkra plasten. Tänkte plocka ur tändarna ur förpackningen på en gång för att slippa pilla med det senare. Döm om min förvåning när jag på baksidan såg en triangel med en eldslåga i. Varning för eld? Hur tänkte de nu? Är det inte just eld man vill ha om man köper en tändare?
Det är en förunderlig värld vi lever i, särskilt i Sverige, överbeskyddarnas Eldorado.
Varde ljus!
