fredag 26 mars 2010

Häxan Surtant och kösystemet


Nyligen skulle jag på en undersökning i den offentliga sjukvården. Framme vid kassan rådde stor förvirring kring kö-systemet. Ett antal lappar fanns uppsatta som troligen var avsedda att förklara hur man skulle uppföra sig. Tyvärr bidrog dessa enbart till större förvirring för oss stackars patienter. Det kan ju kanske till viss del förklaras av att de var placerade efter kassan.

Tanken var tydligen, förstod jag senare, att man först skulle välja nummerlapp beroende på vilken typ av undersökning man skulle göra. Smidigt. Stor sekretess. Nu var det inte så känsliga saker men ändå. Föreställ er hur det skulle se ut på gyn till exempel med detta system:

"för herpes genitalis, var god tag rosa lapp"
"för dagen efter piller, var god tag grön lapp"
"för oregelbundna blödningar, var god tag gul lapp"
"för illaluktande flytningar, vad god tag blå lapp"

Eller hur.

Lapparna var således placerade så att man var tvungen att gå förbi kassan för att se dem, bra tänkt där! Naturligtvis resulterade det i att alla som kom totalt missade lapparna och i stället snällt ställde sig i kön, för så gör vi ju i Sverige.

Väl framme vid kassan möttes jag sedan av den där typen av person som jobbat alldels för länge på samma jobb. Ni vet, den där bittra personen som helt lyckas ignorera att man står där och ler lite osäkert för att få ögonkontakt. Hon trycker helt sonika fram nästa nummer utan att ägna dig en blick.

Snäll som man är retirerar man och drar sig mot nummerlapparna. För under tiden i kön har man ändå lyckats uppfatta att det pågår något och nu har poletten trillat ner, att det ska vara nummerlappar här. Okej då. Jag letar reda på automaten och väljer en lapp för mitt syfte. Då läser jag vidare på lappen.

"var god sitt ned i väntrummet längre bort i korridoren så syns ditt nummer på displayen när det blir din tur"

Då anar jag plötsligt ett visst motstånd inom mig. Jag känner att jag inte vill sätta mig i ett rum längre bort i korridoren. Jag var ju nyss först i kön! Köbeteende är vår tids revirtänkande tydligen. Jag inser att jag måste stanna kvar nära luckan och bevaka min plats, något annat vore otänkbart. Tydligen är detta inbyggt i människan för alla andra verkar känna likadant. Således är vi en liten klunga människor, nej patienter menar jag förstås, som står och häckar vid kassan medan vi kastar misstänksamma blickar på varandra, beredda att sticka fram en vass armbåge om det skulle behövas.

Häxan Surtant ägnar oss fortfarande inte en blick. Nästa gång det blir min tur närmar jag mig ödmjukt leende luckan. Ni vet, man tassar så där försiktigt på tå som man gör när man har en surtant framför sig. Ungefär som när man vill reklamera en vara som inte hållit måttet och man bemödar sig om att vara extra trevlig eftersom man allt som oftast är utlämnad åt personalens godtycke, trots reklamationsrätten.

Häxan Surtant tittar fortfarande inte på mig när hon ber om min legitimation. Men hallå??? Varför ber du om legitmationen över huvud taget om du ändå inte tänker titta på mig, får jag lust att fråga. Men jag tiger snällt. För jag är väluppfostrad och vet hur man uppför sig. Jag betalar och sätter mig snällt på anvisad plats. Nu har jag tydligen inte längre några problem med att sitta längre bort i korridoren, konstigt nog.

Men det gnager lite i magen. Det är andra gången på kort tid som jag besöker sjukvården och får ett bemötande som lämnar mig med en känsla av utsatthet. Och då är jag ändå van vid miljön, har tidigare jobbat på sjukhus i många år. Tänker på alla dem som ska på en obehaglig undersökning eller som oroligt väntar på provsvar. Hur ska detta inte kännas för dem?

Fy fan.

Byt jobb människa!

Och se för fan till att flytta fram kölapparna framför kassan!