Husbygge står på planeringen. Helt plötsligt öppnar sig en ny värld. Alla som fått barn vet hur man redan under graviditeten överöstes av erbjudanden om ditten och datten. För att inte tala om när den lilla slog upp sina blå. Stolt och överväldigad sög man åt sig alla gratulationer från Pampers, Libero, Natusan och allt vad de hette. Övertygad om att alla ville just mig och mitt barn väl. För det var ju faktiskt något speciellt med just mitt barn. Självklart hade alla sett det och därför var det inget konstigt att denna reklam kom till just mig. Min bebis var unik.
Nu till husbygget. För den nya världen består nu av erbjudanden om ditten och datten som har med husbygget att göra. Allt från reklam för värmesystem och köksinredning till utskick från grundentreprenörer. Och detta innan vi ens har berättat för någon att vi har fått klartecken med bygget. Det finns alltså folk, hör och häpna, som jobbar med att leta på kommuners hemsidor för att se vilka nya bygglov som sökts. De behöver uppenbarligen inte ens vara beviljade. Undrar vad denna yrkeskategori kallas? Förslag emottages tacksamt då detta är ett nytt yrkesområde för mig (och jag som ska föreställa en expert på yrkesvägledning).
Gemensamt för alla utskick är att de är adesserade till min man. Det är han som väntar ett helt unikt hus, uppenbarligen. Huset som är one of a kind (att det rör sig om en högst ordinär och prisvärd Smålandsvilla har gått någon förbi). Jag surnar till och slänger allt i återvinningen. Aldrig i livet att jag tänker anlita ett företag som är så trångsynt. De har förlorat mig redan vid adressetiketten. Plötsligt vaknar feministen i mig, den tidigare stjärnögda mamman som aldrig reflekterat över vems namn som stod på bebisreklamen. Så dags nu.
Hur som helst, vi är med hus. Vi är utvalda. Eller snarare min man.
