Vad hände med "kunden har alltid rätt"?

Köpte en skjorta på rean till äldste sonen för några dagar sedan. Det var en vild chansning, det är det ju alltid när man vågar sig på att köpa kläder till tonåringar. Den här gången hade jag tur, då den föll unge herrn i smaken. Det fanns dock en sak som var mindre bra, nämligen att den hängde som en hösäck på hans kropp. Chansen att byta till en mindre storlek i samma butik fanns inte alls eftersom jag visste att det inte fanns fler skjortor av samma sort i just den butiken.

Nu för tiden är det ju sällan något problem att byta/lämna tillbaks ett plagg som inte passar. Då jag handlade skjortan hade jag ändå försäkrat mig om att det gick att byta i någon annan av den stora kedjans butiker om det skulle behövas. Byta eller tillgodokvitto var okej, inte pengarna tillbaks eftersom det var rea. Fair deal.

Idag skulle jag köpa ett plagg till yngsta dottern efter jobbet. Tog även med mig skjortan till butiken (som var samma kedja men på en annan ort) för att slå två flugor i en smäll. Jag plockade på mig plagg till ett större värde än vad skjortan hade och beredde mig på att lämna tillbaks skjortan och sedan betala mellanskillnaden för de andra plaggen. Följande utspelar sig:

expedit (osäker röst): tyvärr kan vi inte ta emot herr-rea i den här butiken
jag (känner hur jag reser ragg): nehej, varför inte det?
expedit(som om det vore självklart): vi har ingen herravdelning och vi kan inte skicka till andra butiker
jag (blir pms-häxa i behov av urladdning): nehej, men det betyder alltså att jag ska behöva åka till en annan butik för att lämna tillbaks ett plagg som ni har sagt att jag kan byta i vilken som helst av era butiker?
expedit (flackar med blicken och undrar om det hemska kvinnan framför henne tänker ställa till en scen): ja, asså det är inte jag som har betsämt...
jag (känner mig som Sverker i Plus, fast jag är arg på riktigt): nehej, men det är tydligen jag som ska drabbas?
expedit (tittar skeptiskt på den jobbiga kunden): mummel, mummel...
jag (slänger mina saker på bänken och går): då vill jag faktiskt inte ha någonting längre

Jag marscherar surt ut därifrån. Stackars tjej. Eller inte. Och det som irriterar mig mest nu efteråt är att hon sa att hon inte kunde ta emot herr- REA. Hade hon tagit emot herrskjortan om jag inte köpt den på rea då eller? Trots att det inte fanns en herravdelning. Jag ska minsann kontakta dem i morgon och ställa dem mot väggen, se till att rätt person får ta pms-häxan denna gång...

Varde ljus!

Idag köpte jag ett trepack tändare. Vi har gjort slut på alla tändstickor för länge, länge sedan (bister vinter i år) och det har visat sig vara stört omöjligt att komma ihåg att köpa nya. Under tiden har maken använt sig av något slags gastub som man ska trycka på så pyser och fräser det alldeles förskräckligt och har man tur så blir det eld. Denna tub används dock inte enbart för att tända i kaminen, utan även för att tända värmeljusen på fredagskvällen. Maken går omkring och hummar om vilket bra köp tuben var och hur praktisk den är. Mmm, jättepraktisk. Det är ungefär som om jag skulle blåsa ut ett ljus med en brandsläckare. Ni hajjar va? Jag vägrar att röra eländet.

Idag fick jag då, som av en händelse, syn på ett trepack tändare då jag stod vid kassan i ett stort varuhus. Yes, tänkte jag, nu är glömma-tändsticks-förbannelsen bruten. Skit samma om det är tändare, det funkar ju precis lika bra, även om det inte doftar lika gott när man tänder ljus. Gillar ju annars svaveldoften skarpt. Nu slipper jag i alla fall be om hjälp varje gång jag vill tända värmeljus. Det känns liksom inte riktigt bra att vara en modern kvinna och inte kunna tända ljus själv. Nöjd med min rådighet packade jag ner tändarna och åkte hem.

För en liten stund sedan skulle jag lägga in tändarna i skåpet. Jag vände på förpackningen för att se om jag kunde hitta någon öppning i den barnsäkra plasten. Tänkte plocka ur tändarna ur förpackningen på en gång för att slippa pilla med det senare. Döm om min förvåning när jag på baksidan såg en triangel med en eldslåga i. Varning för eld? Hur tänkte de nu? Är det inte just eld man vill ha om man köper en tändare?

Det är en förunderlig värld vi lever i, särskilt i Sverige, överbeskyddarnas Eldorado.

Varde ljus!

I behov av kompetensutveckling

Jag skulle, om jag kunde, länka till andras kloka och mindre kloka inlägg. Jag vet inte hur man gör, men jag har fått instruktionen av sonens flickvän så nu är det bara lathet och att jag inte orkar sätta mig in i hur det fungerar som hindrar mig. Jag är en otacksam människa, helt enkelt.

Jag skulle, om jag kunde, även hämta en award hos Oskoskånskan. Men jag vet inte hur man gör! Jag beundrar verkligen alla proffsiga bloggare som fattar hur den här världen hänger ihop. Jag gör det inte. Jag skulle säkert kunna googla mig fram till att fatta, men skippar det. Är helt enkelt för lat just idag. Men tack ändå. Jag är smickrad. Tror jag (eftersom jag inte riktigt fattar vad det innebär).

Jag skulle, om jag kunde, även fräscha upp layouten på bloggen. Den är ju mörk och hemsk, utstrålar domedagsstämning i jämförelse med andras. Men jag gör det inte. Är för lat igen. Men det kommer så småningom, tror jag. Har ju ett ganska aktivt liv utanför cyberrymden som också behöver levas. Var sak har sin tid.

Men alla ni som läser bloggen, trots dess brister, stort tack! Jag blir lika förvånad varje gång jag ser hur det rasslar till i besöksloggen efter ett inlägg. Tackar allra ödmjukast!

Kompetensutvecklingen tar vi en annan dag.

Idag är jag för lat.

Bra flow och återkrav

Jag har ganska bra flow just nu. Husbygget går framåt, jag trivs på jobbet, barnen mår hyfsat bra (även om de är lata som vanligt) och ja, ni har ju märkt att jag börjat motionera. Jag har faktiskt joggat två gånger nu så nu är den nya vanan befäst. I alla fall är den det just idag. Vem vet hur morgondagen ser ut? Idag: motionär, i morgon: latmask? Mycket troligt scenario.

Det finns dock tillfällen då jag inte har så bra flow. Tre stora bokstäver: CSN. Trots att jag gjort mitt bästa för att redovisa inkomsten för 2008 gick det inte vägen. I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett återkrav och väntade på mig. 26 000 kronor vill de ha tillbaks. Trevlig helg.

Jag kommer att betala eftersom alternativet att fly landet inte är ett alternativ för mig. Men surt är det. Jag får dock skylla mig själv som valde att utbilda mig i vuxen ålder, efter att ha fått fyra barn och skaffat mig utgifter som bil, båt och villa. Att jag just på grund av dessa utgifter var driftig nog att studera 100 procent samtidigt som jag arbetade 65 procent på tre olika arbeten, det straffas jag nu för.

Men jag tänker inte hänga läpp.

Jag tänker betala.

Men jag tänker INTE se glad ut.

Jogging

Bara så ni vet.
Jag har joggat.
Och jag överlevde.

Sumpad chans

Idag har jag spelat innebandycup. Vid min enda riktiga målchans valde jag att spela min fot i stället för bollen. Foten rullade inte in i mål, konstigt nog. Skit. Jag fann mig skrikande åt mig själv, värre än den värsta surskalle. Pinsamt.

Dålig förlorare? Moi?

Jag gillar bara inte att det andra laget (som bestod av 17-åriga, vältränade tjejer) vann. Och framför allt gillar jag inte att min kondition inte riktigt räcker till för att göra det jag vill på planen. Så, i morgon blir det jogging.

Sen ska ni få se....hämden är ljuv.

Kundvård?

Man utsätts verkligen för prövningar när man bygger hus. I vårt fall är den stora bromsklossen husföretagets säljare, vars intresse för oss bleknat betydligt sedan vi skrivit på papprena. Han är den där typen som har ett riktigt säljtugg och bara kör över våra frågor med ett "det ordnar sig" eller "det är inga problem" eller, värst av allt, "det löser vi sen".

Sen? Ja, om det vore så att han löste sakerna "sen" vore väl allt frid och fröjd. I hans fall har det aldrig hänt hittills. Nej, vi har ett motsatt scenario här. Han säger att det löser sig "sen", vilket i praktiken innebär att vi måste ringa och tjata, maila och ligga på som attan för att något ska hända. Trots att han får mail och telefonssamtal där vi i kort ton (har gett upp den vänliga tonen) förklarar vad som saknas för att vi ska kunna gå vidare händer ingenting förrän han tycker att det är dags. Vanligen flera veckor efter att vi tyckte att det var dags. Morr.

Jag tänker mig in i hur det skulle se ut om jag behandlade mina kunder så som han behandlar oss. Jag skulle vara rökt i min bransch på två röda. Hur kan det komma sig att han kommer undan med detta? Är det bara för att han är i byggbranschen och det är allmänt vedertaget att det ska vara lite si och så med det mesta (tack TV 4 för "Fuskbyggarna", det programmet spär ju verkligen inte på mina fördomar)?

Det kanske kan vara en del av sanningen men framför allt tror jag det handlar om att man inte vill bråka. Man vill verkligen att allt ska gå i lås vilket leder till att man accepterar en lägre servicenivå än man borde bara för att det inte ska bli etter värre. Inte kan vi byta ut honom heller, det finns ingen annan respresentant på orten där vi bor.

Sedan tror jag inte han uppfattar det som så illa som vi gör. Han är bara en liten, liten pojke som fått axla en för stor roll. Och visst finns det seriöst folk i byggbranschen och visst finns det seriösa säljare som tar hand om sina kunder. Synd bara att vi inte träffade på en av dem.

Skål!

Och danskarna strejkar för att de inte får dricka tre pilsner på arbetstid. Det är en förunderlig värld vi lever i. Undrar stilla vad som skulle få svenskarna att strejka?

Turk-burk

Mannen på den turkiska yoghurt-burken är tydligen grek och stämmer nu företaget på 50 miljoner. Varför frågade ingen mig? Jag kunde ställt upp gratis, turk eller ej.

Sluta riva, börja bygga!

Nu väntar ännu en helg full av aktiviteter från morgon till kväll. Som vanligt handlar det om innebandy, på längden och på tvären. Skulle någon dötid, trots detta, ändå uppstå är det bara att gå ut på tomten och röja. För som om det inte räckte med att riva ett hus och ta hand om bråten, har maken och gode grannen även gått loss på träden och lagt ner dem. Tja, det är väl bara att kavla upp ärmarna.

Men man undrar ju: kommer vi någonsin att sluta riva? Just nu känns vårt husbygge faktiskt väldigt destruktivt. Vi gör ju liksom tvärtom mot det vi vill. Fast i och för sig var nog herrarna ganska belåtna med att få använda motorsågen. Ännu mer nöjda var de nog med den efterföljande, obligatoriska ölen skulle jag tro.

Men lilla jag, som inte går igång på motorsågar och trädfällning undrar försynt: kommer vi någonsin att börja bygga? Skapa? Låta kreativiteten flöda? Jag vill se tapeter och köksluckor. Kuddar och värmeljus. The piff. Lull-lull.

Just nu känns det väldigt, väldigt långt borta.

Men jag lever på hoppet, kavlar upp ärmarna och tar ännu en vända till containern.

Vadihelveteärdetförjävlaväder?

Vadihelveteärdetförjävlaväder? Jagharintebeställtmersnönuochingenannanheller,hoppasjag. Celineharjufaktisktfåttennycykelochjagharpackatundanvinterkläderna. Sådetså.
Snö,vikhädan.

En händig tjej...eller?

Idag har jag gjort ett seriöst försök att hjälpa till ute genom att riva ett staket. Till min hjälp hade jag en slags elektrisk såg. Det kan ha varit en motorsåg kanske, jag vet inte om det är någon skillnad. El/motor/same/same... Den gick på el och lät förbannat högt i alla fall.

Kära maken skulle instruera. Som män gärna gör. Jag gjorde förstås helt fel. Icke godkänt. Men skam den som ger sig. Till slut fick jag till ett bra grepp och under bistert överinseende av maken började jag såga. Eller, gjorde ett försök att såga snarare.

Det var ju skitjobbigt! Hela jag skakade. Maken klev så klart in och räddade situationen. Kom på att det nog var lättare med ett koben (som tydligen är slang för kofot, varför fattar jag aldrig sådant? Tänk, nästa gång jag ska handla ett hundben till Nelly ska jag be att få en hundfot, om det nu är så självklart. Ska bli intressant att se hur expediten reagerar på det). Hur som helst, koben/fot var inte aktuellt för min del så projekt riva staket lades ner.

Jag ville ju hemskt gärna bidra utomhus på något vis. För ni vet, det där som man gör inne, det syns liksom aldrig lika mycket. Ingen skugga ska falla över maken, för han är en modern man som tror på jämställdhet. Han är bara inte riktigt lika övertygad om att det går att praktisera på hans fru. I alla fall inte när det gäller att utföra kroppsarbete. Jag är benägen att hålla med (fast det handlar förstås mest om kvinnlig list, det fattar ju alla tjejer som läser det här).

Efter det misslyckade försöket med staketet kom han på att jag i stället kunde lasta gammal takpapp på en skottkärra. När kärran var full (efter cirka fem minuter) frågade jag var han ville att jag skulle tippa takpappen någonstans. Vi ska nämligen beställa en container som hämtar allt skräp i veckan så att vi kan börja med grunden till det nya huset. Alltså behöver vi göra en hög någonstans. Maken menade att det var lika bra att takpappen låg kvar i skottkärran tills containern kommer. Ok, då var jag utan arbetsuppgift igen.

Vid det laget gav både han och jag upp tanken på att vi gemensamt skulle röja tomten och jag gick in och sorterade ut vinterkläderna i stället. Och skorna. Och plockade ur disken. Och tvättade. Och gav barnen mat. Och dammsög. Och skurade toaletten. Tja, någon måste ju göra det också. Fast det är vanliga, tråkiga saker som inte är lika påtagligt viktiga som utesysslorna.

Men säg inte att jag inte försökte.

Jag är en händig tjej jag.

I alla fall inomhus.

Jag har ett liv!

Jag har tydligen ett liv. Ja, för ibland kan man ju undra om jag inte gör något annat än sitter med en dator i knät. Tydligen gör jag andra saker också för jag har inte varit här inne på en vecka. Nu är jag här igen. Vad har jag då gjort?

Tja, inte mycket som är värt att nämna. Vanliga saker som att gå till jobbet, köra barnen till diverse aktiviteter och andra triviala saker. Och så har vi rivit hus. Det är sådant man gör i vår familj just nu.

I morse var jag i och för sig på en riktigt idyllisk morgonpromerad med hunden och två cyklande barn. Vi gick längs stranden och Linus, 8 år, fick syn på ett par svanar:

-Titta mamma, svanar...fast de är väl ganska farliga, eller?
-Ja de kan vara riktigt sura så dem ska man akta sig för.
-Ja, jag tycker de är ganska negativa i alla fall.

Huvudet på spiken.

Och just spikar ligger det gott om på vår gräsmatta nu.