Jag erkänner. Jag hade faktiskt riktigt roligt under Örebrocupen, mot alla odds. Okej, det kanske inte var sådär jättekul att sova på en luftmadrass i ett 30 grader varmt klassrum utan luft, eller att tvingas sova med öronproppar på grund av diverse ledares snarkningar, eller att duscha i offentlig miljö med risk för påhälsning av pojklaget som bodde i gymnasitksalen innanför duscharna...men ändå. Förresten hade nog de stackars pojkarna blivit mer förskräckta än vad jag hade blivit om de råkat få syn på min rundnätta figur i hela sin prakt.
Tjejerna i laget var så där härligt tjuriga och gnälliga som bara tonårstjejer kan vara. Fulla med attityd och med åsikter om precis allt. Ledarna hade ibland ett tufft jobb att göra sig hörda. Men ändå, så fina tjejer, så fulla med hjärta också.
Att det sedan gick lite sisådär med fotbollen, det är liksom inte hela världen. För det de kommer att ta med sig därifrån är nog precis samma sak som det vinnande laget tar med sig. Nämligen minnen av några fina dagar när man var en del av en gemenskap, fnittrade halva nätterna, jagade killar i korridorerna och, ej att förglömma, sparkade en och annan boll. Det fanns även stunder av hemlängtan, av skavsår och benskyddseksem, allt sådant som hör till ett bra läger. Och så bad förstås. Och lek, godis och glass i lass.
Och skratt, så som när en av tjejerna utbrast "moi mukulat!" till det finska laget som förlorade på straffar varpå vi alla vek oss dubbelt, även om vi borde ha föregått med gott exempel. Kanske, kanske var det någon vuxen som upplyst om att den frasen betyder "hej små knattar" (i alla fall enligt SVT:s programtablå) så kanske, kanske att vi var lite medskyldiga. Och i ärlighetens namn ska tilläggas att de unga finskorna inte heller var helt tysta.
Summan av kardemumman är i alla fall att det var några härliga dagar och jag är glad att jag följde med!
