Med fyra barn har Familjen Någorlunda bockat av en hel del av de sjukdomar/olyckor barn kan drabbas av. Idag var det dags för en ny variant, nämligen förgiftning. Fint, den hade vi ju inte provat förut. Våra barn är ju så pass stora att man inte skulle behöva oroa sig för sådant längre, kan man tycka. Möjligen kan man behöva oroa sig för alkoholförgiftning men det är ju liksom i en annan division.
Nåväl, yngste sonen (8 år) kom glatt in och meddelade att han ätit ärtor och visade stolt upp en ärtskida, grön och fin. Någorlunda-mamman blev ju inte särskilt uppjagad av en liten ärtskida men tyckte ändå det var konstigt för hon hade ju inte planterat några ärtor...eller? Hon tog sonen i hand och han fick visa var han hittat ärtorna.
Eftersom mamman inte har så gröna fingrar gick hon lugnt in och googlade på giftinformationen för att se om hon möjligen inte hittade något som liknade växten, så att hon kulle kunna få fortsätta med middagen. Det var där det gick snett.
Insikten kom långsamt smygande, att det faktiskt kunde vara Gullregn han ätit och det var tydligen inte alls särskilt bra. I kontakt med giftinformationscentralen och med hjälp av uteslutningsmetoden (och en laptop ute vid det aktuella trädet för att jämföra bilder) var mamman tvungen att konstatera att sonen ätit ett antal "ärtor" och sannolikt inte skulle komma att må så bra inom en snar framtid. Konstigt nog lät damen i andra anden av luren mer skärrad än vad mamman kände sig, men det kanske helt enkelt berodde på att mamman inte förstod vidden av situationen.
Hur som helst, mamman packade in sonen i bilen och tog sig till närmaste Apotek, där damen i kassan högt och tydligt deklarerade att koltabletter minsann var stora, svarta, dammiga och omöjliga att svälja. Av den anledningen bestämde mamman snabbt att det fick bli flytande kol i stället. Trööögflytande visade den sig vara. Det tog den stackars sonen en halvtimme utanför Apoteket att få i sig 70 ml med hjälp av varannan vatten. Efter varje klunk fick han kväljningar och det var lätt att föreställa sig hur svart, sirapstjock kol växte i munnen på honom. Mamman bönade och bad, hotade och trugade och för att inte tala om mutade.
Det var nog mutan som gjorde det. Den tappra lilla ungen fick i sig allt till slut och i morgon är han lovad den största glassen som går att hitta på stranden dit vi planerar att åka. Och hans kommentar när vi åkte hemåt var ganska skön:
-mamma, jag känner mig stolt att jag klarade det!
Ja, du gubben, det har du all anledning att vara.
Och nu då? Jo tack, han mår bara fint. Lika busig och mysig som bara en 8-årig Linus kan vara <3
